.jpg)
.jpg)
Två halsband i nya modellen från Ruth & Randi är klara, tillverkade i hemmaverkstaden men slipade, polerade och trumlade i Smyckelinjens lokaler.
Silver, bergskristall och läder.
.jpg)
Hur göra ett huvudsmycke? Jag tänkte sno lite tyll och tovat på en kam, men vitsen med vår kurs är ju att vi ska utmana oss själva. Så jag satte mig och bläddrade i en bok med bilder på Sigurd Perssons smycken och skissade lite. Och så fick jag en idé!
Järntråd runt örat och järntrådar som spjut uppåt. Små runda plattor med borrade hål av silver. Trekant av silver som döljer alla lödningar.
Nu har jag tovat två facklor och sytt på på spjuten.
Nu återstår att våga använda det också!
Idag har jag haft på mig min smidda halsring. I fredags la jag absolut sista handen på den genom att löda ihop ena låsringen där bak. Det låter väl oskyldigt - som en liten rutinuppgift? Det är det säkert också, men jag fick löda minst 10 gånger innan jag lyckades. Så jag var mycket nöjd och lättad när jag visade den för Fröken. Av tonfallet på hennes "Jaaaa" förstod jag att hon nog tyckte att jag skulle justera på sina ställen, men jag var ovanligt bestämd och sa:
- Nej. Jag är nöjd såhär.
För just med den här uppgiften har jag känt det väldigt tydligt; att jag måste hålla koll på min egen förväntan och hur den växer i samband med lärandet. Min förväntan var vid skoskaften när jag började. Långsamt började jag dock tycka att det var lite kul och att halsringen blev riktigt fin. Min förväntan var att jag skulle smälta ner den direkt när jag blev klar, men nu tror jag nog att jag kommer att använda den och känna mig stolt och glad. Visst kan jag göra den ännu bättre, för nu har mitt kunnande växt i takt med min förväntan på mitt eget kunnande, men någonstans måste man väl sätta stopp och bara vara nöjd?
Dagens teknik medger onekligen mycket vad gäller tillgänglighet till information för personer med funktionsnedsättning av något slag. Fast det blir en motsättning i detta att utveckla hjälpmedel, om de ska vara användbara för en marknad, som gör det ekonomiskt möjligt att tillverka dem eftersom behoven ofta är så individuella. Hjälpmedlen måste innehålla så många funktioner så att det lönar sig att tillverka dem och alla dessa funktioner kan komplicera för användaren. Min pappa lyssnar till exempel mycket på talböcker via daisy-teknik. Hans daisy-spelare har 18 olika knappar, flera av knapparna har flera funktioner som man styr genom att trycka längre eller kortare tid på dem. Det gör att det finns en mängd funktioner som förstås är jättebra för en som vill snabbläsa, hoppa mellan kapitlen, göra anteckningar osv osv, men för pappa som helst vill ha "start" och "stopp" blir det ibland väldigt komplicerat.
Nu har han fått lokaltidningen som taltidning. Den överförs via radio till en apparat som endast har 8 knappar. Nästan alla knappar har dock flera funktioner beroende på hur länge man trycker på dem. Vår lokaltidning är ganska tunn, men eftersom pappa nu är osäker på om han hanterat knapparna rätt, så vet han inte heller om han hört hela tidningen. Och läses alla artiklar verkligen in?
Att hantera en vanlig telefon har också sina sidor. Just nu har han en bärbar röststyrd telefon. Ett tag hade han också en röststyrd mobil, men eftersom "pipet" som skulle bekräfta pappas talinstruktion hade så låg volym (och inte kunde justeras) så fungerade inte den, eftersom pappa också hör illa.
Den första Doro-mobiltelefonen, som är speciellt utformad för att passa äldre, funkade inte heller. Ingen röststyrning, men ok, det fanns möjlighet att förprogrammera fyra telefonnummer på stora tydliga knappar. Problemet där var snarast laddningen - världens minsta och krångliga uttag för sladd som skulle stickas i för att ladda telefonen.
Igår testade vi en bärbar hörapparat. Utmärkt funktion, men naturligtvis alldeles för bånglig att hantera med både sändare och mottagare.
Det står helt klart att hjälpmedelstekniker borde vara ett framtidsyrke, behovet är hur stort som helst. En prioriterad yrkeskategori inom kommun och landsting? Knappast!
Igår storshoppade jag på Stadsmissionen. Jag köpte bland annat en veckad jeanskjol för 40 spänn som jag var nöjd med. Vid den kritiskt granskande fasen hemma fick den omdömet:
- Den ser ut som: "Hej, jag har barn och jobb och är inte alls intresserad av kläder, så nu har jag sprungit in på Lindex och köpt en ny kjol."
Jag hade jättesvårt att få ihop en vettig outfit efter det.
Men rosa linnetunikan (Filippa K) fick godkänt. Och boken var också OK.
Det hampade sig så att vi hamnade på vernissage på Kaleido i Uppsala i lördags. Bland annat såg jag de här broscherna av Ebba Stålhandske. Fast det är väl masseffekten som är sjäva grejen. Bara en brosch är inte lika kul.
Såg också halsband och örhängen gjorda av undertrådsspolar. Tyckte jag var kul!
Uppdaterat: Ebba Stålhandske har mailat mig och bett mig ta bort bilden på broscherna eftersom endast hon och de hon har avtal med har rätt att publicera bilder av hennes verk. Faktum är att jag trodde att man har upphovsrätt till de bilder man själv tar. Om jag hade köpt en brosch och fotograferat den hemma skulle det då alltså också ha varit fel?
Det kanske är skor som Saab borde börja utveckla? Här är en Opelsko designad av Luca Stappers. Denna sko och väldigt många fler kan du spana in på det virtuella skomuseet!
Provade ett par träskostövlar häromveckan bara för att veta hur de känns på egentligen. Och jag kan då berätta att de är överraskande sköna men otroligt svåra att få på sig!
Marina Dempster kallar sig visuell artist och fotograf. Om man hade varit med i OS hade man kunnat slinka in på Museum of Vancouver och beundrat Marinas skor!
Apropå Internationella kvinnodagen så har svd en fin artikel om bloggaren Joanna och hennes familj!
Det är sannerligen inte bara HM som satsar på designersamarbeten. Lindex fortsätter sitt samarbete med designern Ewa Larsson och i mitten av maj lanseras en ny kollektion i butik under etiketten Affordable Luxury. I vårens kollektionen ingår 14 plagg och fokus ligger på klänningar, toppar och kjolar. Dessutom har accessoarer adderats som smycken. Trycken i färg är framtagna av illustratören Moa Bartling.
Då undrar jag: är Molly Bartling syster till Moa?
Junior Brandemark är född!
Nästan exakt för ett år sedan gick Juniors, min systerdotter, mannekäng!
Om några veckor ska jag på en helgkurs på Wik folkhögskola och lära mig mer om screentryck. Jag gick samma kurs för två år sedan och nu känns det som dags igen. Då hade jag inte förberett mig så speciellt men nu samlar jag på tänkbara mönster och grunnar på hur de skulle kunna användas. Här ett foto från Munktellmuseet som hade en låda med tveksamma pelargoner. Snygg bladform. Fint med den där vissnade stjälken, som en vågig linje emellan.
Igår besökte jag AB Konrad Wahlström. Det är den affär som säljer allt det jag behöver för att sätta igång att träna min nya kunskaper hemma. Jag har noga gått igenom deras produktkatalog och skrivit upp priser, prioriterat inköpen över månaderna. Så länge jag går kursen får jag 10 % rabatt. Jag var alltså ovanligt väl förberedd och jag är ju långt ifrån en oerfaren konsument. Ändå har jag dragit mig för det här besöket. Låtsats att jag inte hunnit, inte hittat...
Jag var så uppskakad när jag äntligen åkte iväg igår och sa hela tiden för mig själv:
- Låtsas att det är en garnaffär du ska besöka! Det är bara som en garnaffär!
Så köpte jag en lödkarusell, en såg, sågblad, en hammare, kratsborstar, regel, ringmått, lite silver och annat smått & gott. Silvret köpte jag från en låda.
- Är det som stuvbitar det här? frågade jag och kände mig så lättad över att hitta en referens jag själv förstod.
Sen, när jag kom till pendeltåget var det jätteförsenat och jag retade mig på allt, i Bålsta fick jag pulsa fram på oplogade gångbanor och få snö i skorna och när jag tillslut kom hem både svor och grät jag av uppgivenhet. Att det var en sådan pärs att köpa lite verktyg?
Nu har jag försiktigt invigt sågen.
Det gick bra.
