Trench från Vila som nyligen flyttat hem till mig.
Det kan bli en tuff vår för min plånbok. Jag slår nästan omedelbart till om jag ser något färgstarkt som jag gillar. För det gäller att passa på...bunkra upp...snart nog fylls synfältet med grå-grå-grå igen.
Just denna vår verkar bli ovanligt o-grå. Orange kommer starkt och verkligen från Vila, något man inte upptäcker om man bara kollar på deras hemsida.
Malinbloggen gratulerar! Per Hallberg, son till min f.d. chef, har fått sin andra Oscar för Bästa ljud! I DN kan man läsa hur Per och Anita är påväg från Elton John till Prince!
Kenzo var den förste japanske designern som totalt lyckats assimilera sig i det franska modesystemet. I början köpte han kläder på loppmarknader, eftersom han inte hade råd att köpa tyger. Han sydde om kläderna och redan då skapade han sin karaktäristiska stil där han blandar mönster och färger - blommigt med rutigt t.ex. Efter honom kom Issey Miyake, Yohji Yamamoto och Rei Kawakubo - dessa tre är alla mer avant gardistiska än Kenzo. De är okonventionella, ifrågasätter modets natur och skönhetskonceptet. Miyake uppfinner ett slags nytt klädsystem där plaggen kan innehålla flera ärmar och hål av olika slag vilket gör att det är upp till bäraren att bestämma hur plagget ska se ut. Som en följd blir plaggen ofta unisexplagg och han ifrågasätter det normativa modet. Och ni har kanske hört talas om Pleats Please - hans plisserade polyesterplagg?
Yamamoto menar att perfekt symmetri är fult!
Och Kawakubo - hon drivs av ilska! Hon har själv ingen utbildning i hur man skapar mönster eller syr. Hon har en grupp mönsterkonstruktörer kring sig och sen försöker hon med ord beskriva vad hon vill se (Clouds, clouds, clouds in the sky... var en mening Kawamura exemplifierade med). Så sätter mönsterkonstruktörerna igång och skapar outfits utifrån ordet eller meningen och så gallras de "felaktiga" tolkningarna bort. Samma sätt med personen som tar fram tygerna... Kawakubo bygger upp kollektioner på detta sätt - genom att prata och låta andra verkställa! Jag fick intrycket av att Kawamura var provocerad av detta, själv tycker jag att det låter som det skulle kunna vara ett vanligt förekommande sätt. Är det inte idéerna det handlar om? Bilden? Visionen?
Som tur var gick jag på föreläsningen som Kawamura höll i torsdags (jag hade någon idé om att jag inte orkade, inte hade lust, var fel spår för mig nu...) och blev förstås uppiggad på alla möjliga plan!
Föreläsningen introducerades av professor i Modevetenskap, Peter McNeil (bara en sån sak: jag hade missat att man hade tillsatt honom!) och sen pratade Kawamura. Ni kan se två powerpointar här, hon använde inte någon av dem, hon hade någon slags kombination av båda när hon talade. Om ni har läst boken the Japanese Revolution i Paris Fashion, så vet ni vad föredraget höll sig kring (som jag minns boken rätt följde föreläsningen boken ganska exakt).
Nu har jag pendlat i två veckor och det börjar bli dags att montera och göra klart det jag virkat under dessa veckor. Först gjorde jag dessa muddar som har två gula nyanser (man ser den mörkare nyansen tydligare i ringarna än i själva mudden). På dessa gjorde jag pärlringar, som mönstret förskriver. Sen satte jag igång med lite starkare skillnad mellan färgerna! Det är verkligen intressant! Titta här:
Det är samma färger, jag har bara änvänt dem motsatt och resultatet blir så olika! Jag tycker den högra blev mycket snyggare än den vänstra. För att kompensera den vänstra något, har jag gjort en "nopp-kant" som gjorde den något snyggare. Tycker jag.
Ni missar väl inte vinterns händelse: öppen föreläsning med Yuniya Kawamura!
Välkommen till öppen föreläsning med den japansk-amerikanska modeforskaren Yuniya Kawamura som besöker Stockholm den 18-22 februari 2008.
Ämne: ”Japanese Designers in Paris” (på engelska)
Tid: 21 februari 2008 kl. 16-17
Plats: Aula Magna, Stockholms universitet
Kawamura har bl.a. skrivit boken Modeologi som kom ut på svenska i höstas med utmärkt förord av Ulla Brück och Lizette Gradén
Idag har jag besökt Eskilstuna konstmuseum som var en positiv överraskning! Där fanns ju det mesta från Carl Larsson, Vera Nilsson fram till Peter Andersson.
Till min stora förvåning var klänningen bra! Knallgul och bra passform. Kvaliten känns ok. Sen är den förstås alldeles för kort för att användas som klänning - det blir tunika för min del!
Man kunde skönja ett visst tema bland presenterna från arbetskamrater - muggar! (blommor och champange också!) Och visst funkar det så, när man greppar muggen med kaffe eller te, så försjunker man gärna i tankar! Den här veckan har jag förstås tänkt extra mycket på min gamla arbetsplats och dessa muggar har följt mig under dygnens gång: längst till vänster en Lasse Åberg-mugg till morgonkaffet, i mitten min pendlarmugg (jag virkar till Spånga ungefär och sen dricker jag kaffe till Karlberg) och till höger är muggen för kvällsteet. Denna mugg är formgiven av Marie-Louise Sundqvist. 
Till helgen eller festligare tillfällen har jag denna muggen med en dansande Grace Kelly, gjord av Åsa Lindström , som jag fick av kollegorna i länet.
Jag har inte haft några större problem med jet lag i samband med USA-resan. Kanske för att jag är van vid något slags konstant trötthetstillstånd. Däremot har jag haft ont av jet leg. Flygresan hem över Atlanten sov jag men satt illa till, liksom snett, och har sedan haft ont i ena höften...
Nu när jag jobbar mitt i Stockholm har jag bestämt mig för att försöka utnyttja dess stora utbud och kolla in minst en sak per vecka. Igår, när det var så vårlikt väder, tog jag en promenad till Platina på lunchen. Återigen en fin och intressant utställning och sen en lång drömmande session när deras utbud detaljstuderades. Jag tyckte plötsligt att våren borde firas, att jag fått nytt jobb, att jag är glad och att ringen är väldigt väldigt fin...
Jag har precis börjat nytt jobb vilket betyder att jag slutat på mitt gamla... Nu måste jag vänja mig att säga "dom" istället för "vi"...
Jag fick jättemånga jättefina presenter när jag slutade. Bl.a. detta snygga halssmycke!
I Atlanta kom vi till en mall som nästan uteslutande hade affärer med hög lyxfaktor. Förmodligen skulle en del säga hög modegrad också, men själv insåg jag hur ointresserad jag blir när kläder och väskor uppnår ett ointagligt pris. Kul, förstås, att få se kläder man sett i modemagasin och prova en del av dem. Men mest tjänar de som inspiration, fast ändå inte...mer kul är det att titta på haute couture eller riktigt idévrängande designers.
Jag såg förstås några coola väskor:
- Aren't they cute - and they really costs nothing!
och det är klart: 450 dollar jämfört med 3200 dollar är förstås nothing, men hur mycket sötare blir inte min 42-dollar-väska!
Update: Det var väl ett sällsynt trist inlägg! Vad ville jag säga med detta? Försöker jag säga att jag med kläder inte vill visa mitt ekonomiska kapital utan mitt kulturella kapital? I dagens Metro står om Diana Orvings kreationer: det handlar inte om att klä upp sig eller ner sig utan in sig.
En av mina ambitioner med resan var att hitta vita capribyxor och kanske Levi's 471 till en lägre penning än i Sverige. Men Levi's hittade jag bara på Macy's och då i 500-serien, så det blev ett par 501 till P. Till W hade jag foton på etiketter av ett par Energie-jeans (som han provat på Åhléns). Jag hade fått för mig att Energie var amerikanskt, men det är ju italienskt, för tusan! Men jag hittade just det efterfrågade paret och till halva priset och blev upplyst om märkets ursprung av en trevlig expedit (Energie och Miss Sixty är samma koncern).
Men i en rätt sunkig affär i Underground Atlanta hittade jag faktiskt ett par jeans med "skinny legs and high waist" och ett par vita capribyxor med skinny legs and low waist (men vem vet, till sommaren kanske bilringarna är färre?) till en högst resonabel summa. Encore, heter märket (fast går länken rätt??).
I Underground Atlanta hittade vi också ett café som klippt och skuret ur en 50-talsfilm!
Ja, nu är vi hemma igen...och imorgon nytt jobb!
Vi har kollat in lite turistgrejor också. Faktiskt. Som Coca cola world, olympiska parken, folkbiblioteket (med Margaret Mitchell-utställning) och Atlantas konstmuseum. Väldigt fint museum.
Men alla tyckte inte det var kul hela tiden. Som synes...
En resa utan ett par skor?
Nä.
Kunde inte motstå dessa från Kate Spade.
På tisdag kväll, när L och jag gjorde återbesök på Lenox Mall, blev L tillfrågad om hon ville vara modell åt en frisör. Efter lite tvekande bestämde vi oss för att detta kunde bli ett minne för livet så klockan 10.00 på onsdag förmiddag befann vi oss hos Vidal Sasson. En flicka klippte och efter ett tag kom en kille och frågade om han fick färga hennes hår. Allt som allt tog detta närmare fem timmar men då blev det snyggt också! L väckte verkligen uppmärksamhet - folk kom efter henne in i affärer och gav henne komplimanger!
På bilden är det "före" och hon är iklädd sina nya hängselbyxor, långa sportstrumpor och röda Converse. Cool redan då, skulle jag vilja säga!
I tisdags blev det sagostund tillsammans med Benjamin på närmaste bibliotek. Handklapp-sånger, flanosagor och individuell läsestund - det känns som ett internationellt koncept! Fast just det här med individuell läsestund har jag inte sett i Sverige förut; barnen fick välja en bok ur en korg och sen läste man den ihop med den vuxne. Det var en härlig syn: massiv koncentrerad högläsning.
I närheten av Martin Luther Kings Center ligger Little Five Points. Egentligen är det bara en liten gatstump med affärer och restauranger men denna stump höll oss sysselsatta i flera timmar! Förutom ett långt stopp på American Apparel hamnade jag i en lite boutique där jag fann denna lilla jacka av märket Tulle.
Det ni inte ser här är att jackan har ett underbart foder i limegrönt med vita prickar!
För många år sedan på Heathrows flygplats hittade jag en grön väska med runda pluttar i läder. Den köpte jag inte, vilket jag djupt ångrade. Igår var vi i ett område i Atlanta som heter Virginia Highlands. I en av affärerna hittade jag denna väska. På grund av min rika livserfarenhet slog jag genast till. Jag kommer inte att ångra mig!
En veckas semester i Atlanta! L och jag ser oss om i världen! Idag har Lena visat oss Lenox mall och vi har bekantat med olika nivåer av amerikansk servicekultur. Mönstret här ovan är nästan likadant som på de strumpbyxor som jag slog till på för egen del.
