Förväntan och good enough

Idag har jag haft på mig min smidda halsring. I fredags la jag absolut sista handen på den genom att löda ihop ena låsringen där bak. Det låter väl oskyldigt - som en liten rutinuppgift? Det är det säkert också, men jag fick löda minst 10 gånger innan jag lyckades. Så jag var mycket nöjd och lättad när jag visade den för Fröken. Av tonfallet på hennes "Jaaaa" förstod jag att hon nog tyckte att jag skulle justera på sina ställen, men jag var ovanligt bestämd och sa:

- Nej. Jag är nöjd såhär.

För just med den här uppgiften har jag känt det väldigt tydligt; att jag måste hålla koll på min egen förväntan och hur den växer i samband med lärandet. Min förväntan var vid skoskaften när jag började. Långsamt började jag dock tycka att det var lite kul och att halsringen blev riktigt fin. Min förväntan var att jag skulle smälta ner den direkt när jag blev klar, men nu tror jag nog att jag kommer att använda den och känna mig stolt och glad. Visst kan jag göra den ännu bättre, för nu har mitt kunnande växt i takt med min förväntan på mitt eget kunnande, men någonstans måste man väl sätta stopp och bara vara nöjd?