Solidaritet och cynism

Plötsligt när jag stod och pratade med Anna på Mässan så kom en stor grupp med säkerhetsmän förbi och mitt i den gruppen gick Desmond Tutu! I kölvattnet anslöt Anna och jag och så stod vi precis framme vid scenen, där det hastigt påkomna mötet till stöd för Burmas folk arrangerades. Jan Eliasson, K G Hammar och Desmond Tutu på samma scen samtidigt - tre män jag beundrar. Det var starkt när Eliasson och Hammar talade, men när Desmond Tutu talade så grät jag. När mötet var över så hade jag fått nog - inget på Mässan kunde slå detta. Jag gick och tog en öl och väntade in tid för hemfärd.

Inget kan ta ifrån mig känslan av att befinna mig i världen, i historien, i ett sammanhang där handlingar är möjliga och tron på att handlingar har betydelse - hopp, solidaritet, framtidstro. Jag kände det starkt.
Fast. Den cyniska delen i mig kan inte låta bli att tänka att Burma är ett så trevligt och ofarligt tillfälle för oss att visa lite klädsam solidaritet. Nu är det mest synd om dem i Burma. Och Burma är ju ett erkänt fredligt folk - det sa alla tre männen på scenen. Dessutom riskerar vi väl ingenting på att solidarisera oss med dem - ingen olja som i Darfur eller Irak? Varför väcker just Burma-konflikten sådan empati?