Plötsligt när jag stod och pratade med Anna på Mässan så kom en stor grupp med säkerhetsmän förbi och mitt i den gruppen gick Desmond Tutu! I kölvattnet anslöt Anna och jag och så stod vi precis framme vid scenen, där det hastigt påkomna mötet till stöd för Burmas folk arrangerades. Jan Eliasson, K G Hammar och Desmond Tutu på samma scen samtidigt - tre män jag beundrar. Det var starkt när Eliasson och Hammar talade, men när Desmond Tutu talade så grät jag. När mötet var över så hade jag fått nog - inget på Mässan kunde slå detta. Jag gick och tog en öl och väntade in tid för hemfärd.
Inget kan ta ifrån mig känslan av att befinna mig i världen, i historien, i ett sammanhang där handlingar är möjliga och tron på att handlingar har betydelse - hopp, solidaritet, framtidstro. Jag kände det starkt.
Fast. Den cyniska delen i mig kan inte låta bli att tänka att Burma är ett så trevligt och ofarligt tillfälle för oss att visa lite klädsam solidaritet. Nu är det mest synd om dem i Burma. Och Burma är ju ett erkänt fredligt folk - det sa alla tre männen på scenen. Dessutom riskerar vi väl ingenting på att solidarisera oss med dem - ingen olja som i Darfur eller Irak? Varför väcker just Burma-konflikten sådan empati?
lyssnade på Radio Båstad där programledaren berättade att man för att visa solidaritet med Burmas folk kunde ta på sig en röd tröja. Tyvärr kunde hon inte göra detta eftersom svett syns på röda kläder...
SvaraRaderaja... det är nog en bit kvar till "blod, svett och tårar"...
SvaraRadera