Den inre scenen

Igår på träningen (basstep + styrka) berättade tränaren att hon läst en idrottsmedicinsk artikel om att man inte ska stretcha efter ett styrkepass. Det kan skada musklerna istället för att stödja dem, som man trott tidigare. Istället bör man ha töjträning för sig (t.ex. yoga) och styrketräning för sig. Resultatet för oss motionärer blev att vi igår slapp stretchen (som jag aldrig egentligen känt vare sig bu eller bä av, jag har bara undrat när jag ska upptäcka höftböjarmuskeln) och istället fick avslappning! Jippi - det är ju underbart! Tränaren pratade om den inre scenen som vi själva kan fylla med det vi vill och uppmanade oss att tänka på den vi tycker mest om. Sån't är ju besvärligt: "Är det meningen att jag ska tänka på P nu", började jag genast grubbla. "Nä, barnen! Men de är ju två, jag kan ju inte tänka mer på den ena än den andra?" Sen började en massa personer göra anspråk på att komma in på min inre scen och jag beslöt mig tillslut för att vara ensam liggandes på golvet i en träningslokal...och så fantiserade jag över vilka funderingar alla runtomkring mig hade kring sin inre scen...(och just nu börjar jag tänka på boken "Fyra hönor och en tupp" där hönorna åker på kurs, delar in sig i tvärgrupper, har samarbetsövningar och avslappningsövningar...Vilken pärla på bokhimlen!)
Poängen var förstås att vi själva styr över den inre scenen och att när den fylls av idioter så ska vi slänga ut dem och börja ta regissörsjobbet på allvar. Tyvärr lättare sagt än gjort 2.54. Men man kan kanske träna?