Kropp - yta eller spegling av vårt inre?

Senaste föreläsningen i min kurs, Kläder, kropp och identitet (som jag fö glider ifrån alltmer i en tid, när jobbet tar mesta musten), handlade om plastikkirurgi. Plastikkirurgi speglar en tid då ytan inte längre är en motsättning till det inre, som det var för 100 år sedan. Då var yttre fåfänglighet ett tecken på ett inre förfall. Om man la alltför mycket energi på sitt yttre, så var det för att dölja ett tomt inre, ansåg man. Endast Dandyn, som fenomen, kunde förena de båda skalen (Oscar Wilde, t.ex. - fast hans inre känsloliv hade nog annat att önska, enligt tidens norm). Idag är det snarare tvärtom: ett slarvigt yttre avslöjar en svag karaktär, en karaktär som helt enkelt inte bryr sig! Den yttersta omsorgen om det yttre, och därmed sitt inre, blir naturligtvis att manipulera själva kroppen.
Är det inte konstigt att i en postmodernistisk tid, när ytan aldrig kan säga något om det som finns under, så finns samtidigt denna mycket starka rörelse som hävdar att just människans yttre ska säga något om hennes själ eller intellekt?