fredag, februari 05, 2010

Äldreomsorg

I början på 1980-talet jobbade jag till och från på långvården i Uddevalla och Göteborg. Det var en ganska deprimerande upplevelse på många sätt, även om jag tycker att min uppfattning nyanserades något i takt med att min erfarenhet växte. Eller så miste jag bara min friska blick?
I början av 1990-talet bodde mamma sin sista tid på gruppboende i Uddevalla. Det var ett jättefint boende där de verkligen tog hand om henne på bästa sätt. I alla fall så länge hon var trevligt förvirrad. På slutet medicinerades hon både mot rastlös gång och högljudd sång så att hon satt fastbunden och tyst i en stol.
Jag har våndats lite för pappas äldreboende. Alla rapporter man hör är ju så hemska. Därför är jag glad över att kunna berätta att, åtminstone första veckan, är i alla avseenden en positiv upplevelse. För pappa och för oss anhöriga.

1 kommentar:

Anonym sa...

Väldigt, väldigt bra! Och upplyftande för alla andra också.
Jag tycker ofta att det är så med offentliga institutioner; skola, sjukvård, förskola. Man hör så mycket och sen är det väldigt ofta bara fantastiskt bra och engagerat och gediget och effektivt och trevligt.
Johanna