söndag, februari 14, 2010

Nja till smide

I fredags, på min Smyckelinje, började jag smida min halsring på allvar. Man värmer silvret, kyler och hamrar. När det blir stumt och hårt av bankandet, så värmer man igen. Beroende på hur man håller hammaren så driver man materialet åt olika håll. Det gick oväntat lätt. Men man får inte banka för tunt innan man format själva formen på halsringen.
Jag tyckte det var ganska kul att banka själva silvret tunnare och smalare men fullständigt obegripligt var jag skulle banka för att sen få det till en halsring som låg bra runt just min hals. Förmodligen kommer jag att smälta ner allt och använda det till något annat sen. (Förresten lärde jag mig att smälta silverkulor - jättelätt och kul!).
Jag hade på känn att jag skulle få spader av smidandet, så direkt på morgonen köpte jag en bit silver för att ha ett parallellprojekt under dagen. Jag hade en idé på en ring som jag hann genomföra. Det blev inte riktigt så snyggt som jag tänkt mig, men nu vet jag att jag kan. Och jag vet att jag inte ska gå Metallinjen sen, för de smider mycket mer än vi gör på Smyckelinjen.

Uppdaterat: Prissättning är en annan intressant aspekt. Idag tittade jag på några silverringar i snarlik modell som denna och gjorda av Astrid Björk. 990:-/styck är priset för hennes ringar. Om man räknar på material och arbetstid och att affären i Bålsta också ska ha lite vinst, så är det fullt rimligt. Men..blir det sålt?

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att priset är fullt rimligt, men man behöver ha en ganska stor kundkrets. Det är lättare att spontanhandla snygga ringar som kostar 100 kronor än 1000. Men jag lovar nästan att även slå till på ett och annat lyxsmycke.
Johanna

Malin sa...

Fast grejen med den här ringen och Astrid Björks ringar är ju att de inte är så värst lyxiga. Jag tror helt enkelt inte att man kan ta rimligt betalt (i bemärkelsen betalt för material + arbete) för konsthantverk.

Kalle Ögland sa...

Intressant ämne och nu kommer brorsonen o lägger sig i :)

När jag jobbade på Gränspolisen hade jag en arbetskamrat som var 50% på jobbet och var 50% silversmed.

När jag 2003 började köpa ringar av henne kunde hon fortfarande "inte ta betalt", så min första stora tumring kostade "bara" 500kr. Nästa 700 och nu tror jag att hon nästan dubblat priset (dvs lärt sig ta betalt).

Kanske är de lyxiga, men jag tycker mer att de är enkla (och välgjorda).

Att ta nästan 1000 kr för en ring som ändå inte är "lyxig" kan alltså vara fullt rimligt. Smycket är ju unikt och även om du "serietillverkar" dem blir de aldrig exakt lika, så som de blir om du gjuter dem.

Men rimligt betalt i bemärkelsen betalt för material + arbete, den går aldrig att uppfylla för oss dödliga. Jag kan fortfarande "bara" ta 1500-3000 kr för en tavla, även om det tar mig så mycket som två arbetsveckor (sammanlagt) att slutföra den :P

Nu verkar hennes hemsida vara nere, men försök gärna senare:
www.cafra.se

Malin sa...

Tack Kalle! jag är så glad över att ha ytterligare en av dina tavlor på "titt-avstånd" nu: en hänger ju i pappas rum på äldreboendet!

Jag tänker annars att prissättningen också är beroende av sammanhanget som varan säljs i. Jag reagerar inte alls på "högt" pris när jag är på Nutida svenskt silver - men gör det när det är i en presentaffär i Bålsta.

Kalle Ögland sa...

Okej, visst spelar sammanhanget en viss roll.

Men om jag förstår det hela rätt så är Nutida Svenskt Silver mer ett "galleri" och där är priserna som regel "höga", speciellt som galleriägaren skall ha nånstans mellan 30-50% av försäljningen (dvs av varje verk).

Att hamna på ett galleri är troligtvis lika svårt för en silversmed som för en konstnär därför tar man varje chans att sälja sina saker.

Och hamnar man inte på ett galleri tar man istället chansen någon annanstans. Och eftersom det är svårt att sälja bara silversmide (enskilt) hamnar de gärna i presentaffärer o dyl.

Det tror jag faktiskt att min väninna silversmeden också gör.

I slutändan handlar det dock om att ta sig själv på allvar och med det menar jag våga ta betalt för det man gör.

Jag spenderar gärna pengar på silverringar men 1000 spänn låter lite för mycket :P

Nånstans runt 750 känns som min smärtgräns ;)

Malin sa...

Jag skulle tro att även affärer tar mellan 30-50% av vinsten.
Jag funderar på att ta 350:- för ringen.

Kalle Ögland sa...

Det låter nästan för lite, ringen ser både stor och tung ut.

Gå upp till 400 och ha prutmån ner till 350 ;)