I onsdags var jag på vernissage på Designgalleriet. "Designgruppen DMOCH visar sin ödmjukaste sida o visar goda produkter inspirerade av Moder Teresa", stod det i inbjudan. Då blir man nyfiken. Vet inte hur goda (miljövänligt producerade) de är men gruppen verkade vara både vänliga o trevliga! Produkterna var fina och roliga och skulle passa i offentliga rum som väntrum. Leksakerna skulle jag gärna se i många mötesrum!
I onsdags var jag på vernissage på Designgalleriet. "Designgruppen DMOCH visar sin ödmjukaste sida o visar goda produkter inspirerade av Moder Teresa", stod det i inbjudan. Då blir man nyfiken. Vet inte hur goda (miljövänligt producerade) de är men gruppen verkade vara både vänliga o trevliga! Produkterna var fina och roliga och skulle passa i offentliga rum som väntrum. Leksakerna skulle jag gärna se i många mötesrum!
Lite mer, men kortfattat, vad jag såg på Formex:
Pendulum är danska smyckesdesignern Jeanette Nielsen. Coola smycken i läder, metall och plast.
Dansk Smykkekunst säger sig ha en av Skandinaviens största kollektioner av modesmycken. Snygga smycken, men lite trista.
Betydligt roligare är då istället svenska Silvergården som erbjuder smycken och kurser i silversmide. Ebba Huberyc och Clemens Ek heter konstnärerna bakom Silvergården.
Silversmed AnneLouise Messing, Silversmed Messing, finns hos Designtorget och Konsthantverkarna. Ingen webbshop. Snygga kombinationer av silver, järn och mässing.
För någon månad sedan fyllde min kompis Anna 50 år. Jag gjorde ett halsband till henne som hon fick från mig och Karin och Maria. Kort därefter gjorde jag en variant av det till mig själv, fast då med lavastenar. Nu har jag gjort ett halsband till i samma stil; samma pärlor men med fyra "stänger" istället för två, som Annas halsband hade. Det här är ett av mina förslag till utställningen Slow Craft som jag därmed ansökt om att få vara med på.
Igår eftermiddag var jag på Formex. Det är en mässa som jag suktat efter, men eftersom den är för branschfolk endast, så är den först nu, med ett registreringsbevis, tillgänglig för mig. Vi hade två timmar på oss och då hann vi inte ens strosa runt överallt. Stor, men då, två sista timmarna på fredag, ganska glest mellan besökarna och tämligen trötta företagare i montrarna.
Vet inte vad jag väntat mig; kanske mer innovation och form och mindre av stansade bokstäver som formade "dream" eller "love"? På smyckessidan dominerade stilen med grova överlastade kedjor där damer med volangtunikor i beige, ljusrosa och bleklila samlades. Jag fick en stark känsla av trivsam småstad med små trånga affärer där tunikor, smycken, blomkrukor, doftljus, handdukar och lampor snart fyllas på av....mer av samma.
Men visst fanns det annat också. Men hur ska man tänka: eftersom man inte gör grova kedjor översållade av berlocker som alla vill ha, så har man inte en chans? Eller: just för att man inte gör kedjor översållade med berlocker så har man en chans? Och trots att mässan är så stor, så måste detta vara ett fantastiskt tillfälle att nå ut till alla uppköpare i landet.
Missförstå mig rätt: jag tänker inte ge mig i kast med att prova!
Igår var jag på mingel hos Orrefors Kosta Boda för att bli informerad om deras nyheter. Det var formgivarna Lena Bergström och Ludvig Löfgren som stod i fokus.
Lena Bergströms drinkglas inom Carat var väldigt coola. Ludvig Löfgren har jag svårt för.
Vackrast är nog ändå Erika Lagerbielkes arbeten. Jag är glad över att fått se Riksgåvan Love is Divine uppdukad.
Efter detta trevliga mingel slank vi iväg till Gustav Adolfs Torg för att lyssna lite på Lisa Nilsson. Hennes röst är fantastisk, låtarna rätt trista, ljudet överraskande bra, men klänningen...klänningen var tantig och blek trots glitter och svaj.
Dagens konstutflykt började vid Norrvikens station där jag nästan körde ända in i kaklet i väntan på D. På avstånd är det snyggare.
D och jag begav oss sedan till Edsviks konsthall för lunch och akvarellutställning. Mycket som var snyggt och intressant. Men det är något som är konstigt med hängningen - vissa kombinationer av konstnärer blev nästan absurda.
Efter ett besök på fantastiska Fotografiska museet (kanske världens vackrast placerade?) så stack vi till Kulturhusets tak för att lyssna på ett ungt soulband - Give it up or turn it loose. Det var så bra gung att P:s knäskada återvände...
.jpg)
Förra helgen var min brorson med fru o dotter och hälsade på. Kalle har målat en hel del popkonst och Minna gör just nu praktik som copywriter på Lumene så det blev en hel del diskussion om design, marknadsföring och idéer. I present fick jag den här lilla statyetten som Minna och Kalle gjort. Tanken är att man på kvinnans hals ska hänga sina ringar. Jag tänker att statyetten skulle fungera som exponering av ringar vid utställning också, men då kanske vara enfärgad?
På Nutida svenskt silver finns nu en jättefin utställning som heter Tills döden skiljer oss åt med verk av ett 30-tal smeder från hela landet. Min magister, Rolf Lindståhl, är också med!
.jpg)
Sollentuna överraskar med att ha ett MC- och designmuseum och konsthall i samma område! Svårt som satan att hitta för oss, men om man vet var Edsbacka krog ligger så är det lätt! Konsthallen hade en ful utställning oljemålningar och fin utställning skulpturer. MC-museet var imponerande snyggt i sig och välpackat med fina hojjar. Jag, som sedan barnsben varit svag för Ago (nu är han också något bedagad) fick se en Agusta i verkligheten och dessutom fick jag lära mig att Philippe Starck designat en motorcykel! Fast för den verkligt kunnige fanns förstås så mycket mer att se och jag uppskattade därför soffan.
Det hampade sig så att vi hamnade på vernissage på Kaleido i Uppsala i lördags. Bland annat såg jag de här broscherna av Ebba Stålhandske. Fast det är väl masseffekten som är sjäva grejen. Bara en brosch är inte lika kul.
Såg också halsband och örhängen gjorda av undertrådsspolar. Tyckte jag var kul!
Uppdaterat: Ebba Stålhandske har mailat mig och bett mig ta bort bilden på broscherna eftersom endast hon och de hon har avtal med har rätt att publicera bilder av hennes verk. Faktum är att jag trodde att man har upphovsrätt till de bilder man själv tar. Om jag hade köpt en brosch och fotograferat den hemma skulle det då alltså också ha varit fel?
Det kanske är skor som Saab borde börja utveckla? Här är en Opelsko designad av Luca Stappers. Denna sko och väldigt många fler kan du spana in på det virtuella skomuseet!
Marina Dempster kallar sig visuell artist och fotograf. Om man hade varit med i OS hade man kunnat slinka in på Museum of Vancouver och beundrat Marinas skor!
.jpg)
På Eskilstuna konstmuseum (som är väldigt fint, men ganska svårt att hitta. Dessutom visste inte de första tre vi frågade var det låg eller att det inte var samma sak som Stadsmuseet eller Munktellmuseet) finns fram till idag en utställning av Synnöve Pohjala som heter "En själslig garderob". Det som gav mig mest av denna utställning var de här skira klänningarna i enkel modell som alla var kompletterade med något. Kanske en flickklänning skymtade under den vuxna kvinnans. En hade ärmarna låsta, en annan ärmarna tyngda. En hade ett tomrom mellan torso och höft. I programbladet finns denna formulering:
De obärbara klänningarna i siden svävar likt tomma skal i rummet, men i
deras rörelse kan man ändå förnimma en rörelse, en själ. De är objekt i
förvandling - en långsam process som till största del består av väntan...
.JPG)
Munktellmuseet bjuder på stora hallar med imponerande maskinhistoria. Även om antalet hästkrafter kanske inte direkt appellerar till mig så är det hisnande att tänka på vilken framåtanda, målmedvetenhet och tekniskt självförtroende som måste präglat de här pionjärerna en gång i tiden.
Men det är klart: framgången byggdes inte av sig självt. På ett anslag läser jag:
från 1846 måste man vara 12 år för att arbeta på fabrik. Från nästan varannan arbetarfamilj arbetar minst ett barn. En ny lag från 1881 säger att tolv-fjortonåringar inte får arbeta mer än sex timmar om dagen och att "unga människor" får jobba max tio timmar om dagen. 1891 är den genomsnittliga lönen för barn 3,97 kronor i veckan.
.JPG)
På Platina kan man nu en skithäftig utställning av smyckeskonstnären Hanna Hedman!
Passa på - utställningen är där fram till 27 mars. Undvik skor med hög och smal klack eftersom utställningen nås via den mest otillgängliga trappa man kan tänka sig!
Beställaren av ponchon, vi kan kalla henne Malin, och jag var överens om att rutan blev mycket bättre när yttersta varvet repades upp. Nu är det ju ingen ruta längre, men jag tror att det ordnar sig.
Jag förstår om ni gäspar inombords nu och bävar inför en räcka av Dagens med bilder av virkade rutor ur (förhoppningsvis) olika vinklar. Vad kan jag säga; vi lever med olika spänningsgrad i våra liv!
Fö såg jag och Malin en ganska intressant utställning, samtidigt som vi intensivt diskuterade rutor, nämligen en elevutställning från Textilhögskolan i Borås på galleri KG52.
