Landets svensklärare borde bli lyckliga?

Lyckades hålla mig vaken för att se SVT:s drama om Strindberg igår. Jag vill så hemskt gärna vara välvillig, men det är svårt. Visst spelar de bra. Allihop. Men det känns som om det är själva problemet - återigen tycker jag mig se filmad teater. Varje mening lämnar ett stort mellanrum till nästa mening. Leif Zern på DN håller inte alls med mig:
Det finns en lugn saklighet i dessa närbilder som dröjer vid väsentligheter. Det ligger redan i Birros dialoger. Augusts och de övrigas repliker får klinga ut i frihet, avklarnade och - inte minst befriande - avteatraliserade.
Pedagogiskt tycker Zern. Men jag vet inte...Varför står de plötsligt ute i vattnet och diskuterar (jag är så illa inläst på Strimpan - kanske är det någon självklar blinkning till hans kommande verk?), det blir en oerhört komisk scen med dagens ögon! ( Vitalismen var väl 20-30 år senare?)
Landets svensklärare borde bli lyckliga är Zerns slutreplik. Tillåt mig tvivla.