Vindens skugga

Igår kväll avslutade jag Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag började läsningen med stor entusiasm för en och halv vecka sedan. Tyckte att den var genial, med en speciell, lätt sagolik ton och med flera historier som vävdes in i varandra. Dessutom roliga personbeskrivningar. Men efter 200 sidor var jag ganska less. Sen fick jag liksom acceptera att det inte var en höjdarbok utan bara en i mängden och då blev den lite spännande igen och sista 100 sidorna (av 479) blev mer eller mindre sträcklästa. Visst: spännande underhållning. Inget mer. Känner mig precis lika grinig som Mats Gellerfelt.