Vad hände sen? Två eviga och en rät

Nu har jag läst Ylle & bläck som jag lånade hem i november. I sanning en märklig bok; essäsamling med utgångspunkt i författarnas yllekoftor...Ändå blir man flera gånger engagerad. Mest tycker jag om essän om Werner Aspenström och bilden på hans mamma i yllekofta stående bredvid korna. Den bild han har av mamman ser han sen i sitt inre när han sitter i en kyrka i en stad utanför Neapel, han "ser" sin mamma i strandkofta komma gående i kyrkgången med sina kor - och så skriver han dikten Påsknatten.
Också sista essän griper tag i Malinbloggens intresse. Där beskriver Folke Isaksson hur han en dag 1968 slutade använda blazer och istället började använda tröja. Det gjorde han för att hans fru kom hem med en axelremsväska och då kunde han ha alla grejer han brukade ha i fickorna på blazern i väskan istället. Handväska och tröja är alltså melodin!

(Detta kommer mig osökt att tänka på en bekant i forna kamratkretsen som hette Nisse. Hans tjej hade sitt smink i hans kavaj och hojtade med jämna mellanrum:
- Nisse, ge mig kajalen!
- Nisse, kan jag få läppstiftet!
Det dröjde inte länge förrän han fick namnet Nissessär, förstås.)

Rent konkret resulterade boken i pulsvärmarna ni ser på bilden. Mönstret är taget från Thorsten fiskares nya tröja. Thorsten Fiskare var en figur i Stagnelius diktning.

("Två eviga och en rät" är en strof ur en dikt av Gunnar Ekelöf, som, förutom att han stoppade strumpor, också stickade.)