Google-koden och Claes Andersson
Under förra veckan läste jag Google-koden. Har tänkt ganska mycket på den sen dess. Olika saker, som att man å ena sidan gör sig besvär med att binda in boken istället för att lägga tid på att diskutera disposition. Väldigt mycket har jag förstås tänkt på själva Google om allt de äger, kontrollerar och utvecklar. Om det oroar mig eller inte. Och hur jag i så fall ska agera. Fast mest har jag tänkt på det väldigt storskaliga i hela tänkandet, det väldigt rationella sättet att närma sig ett problem, det handlingskraftiga, det snabba. Hela tiden har jag i tankarna famlat efter en dikt av Claes Andersson och nu hittade jag den:
Min första tydliga bild av mamma:
sommarregn på landet, hon står naken i vattnet
med ett paraply i handen
Sen doppar hon sig försiktigt, ber mig räcka henne
handduken, räcker mig paraplyet, det är mycket tydligt
Med pappa var det annorlunda
Han vandrade naken ut på bryggan och
slängde sig i vattnet, helt enkelt
Jag kände mera för mammas sätt, men var pappa med
gjorde jag som han
Fortfarande gör jag sådana saker, men bara
om det inte skadar någon annan, som jag trorur Tillkortakommanden
1 kommentar:
Jag har också funderat på vad jag ska tycka om Googles frammarsch. Överlag gillar jag förändring, framsteg, uppåt, utåt - nya vägar. Tänker att jag kanske borde bli orolig men tänker samtidigt att när min son är vuxen kommer vi tycka att det inte var så stort som det är idag.
Läste Fogelströms serie i sommar och insåg att likadant tänkte man då..om man ska oroa sig helt enkelt eller bara glida med.
Som du själv skrev..."det väldigt storskaliga i hela tänkandet, det väldigt rationella sättet att närma sig ett problem, det handlingskraftiga, det snabba." Det är ju det som är så häftigt! Det är ju så man vill arbeta...hela tiden.
Skicka en kommentar