"Någon borde skärpa sig!"

Vem behöver skärpa sig, tror ni? George Bush? Zlatan? Nej, det är Martina Bonnier som föreslår att det är den kvinna som går omkring med fel bh-storlek som behöver skärpa sig - alternativt är hon "helt ointresserad av hur hon ser ut".
Jag har läst Martina Bonniers Fashionista och efter den läsningen kan jag lättad konstatera att jag inte är någon fashionista eller äkta "modetjej" - t.ex. säger jag inte till en person: "Å vilken snygg Chloé", för att därmed markera att jag känner igen märke, modell och årgång. Jag känner absolut inte igen en Chloé för det första och för det andra så är det väskor jag gillar - inte märken.
Nej, tyvärr. Martina Bonniers bok är ointressant ur de flesta synvinklar: den är illa och pratigt skriven, tämligen trist bildinnehåll (nästan alla bilder är på Martina själv i olika poser och i fantastiska kreationer. Hon är jättesnygg, Martina, men det var ju inte precis hennes lookbook jag ville se) och innehållet är varken informativt eller instruktivt. Det är varken en stilbok (som t.ex. Chic! eller Stil, som är de bästa, tycker jag) - eller, jodå, man får ju tips om att se över sin bh-storlek, att det är piffigt att ta med doftljus till hotellrummet och att man genast ska kila ut och köpa vackra korrespondenskort. - Och det är inte heller en modeteoretisk bok. Martina skriver gång på gång, att om man vill komma någonstans i modevärlden måste man läsa och lära sig allt om mode. Hennes bok bidrar inte till detta kunskapsbyggande. Jag har svårt att hitta ett enda exempel där hon reflekterar över de kläder och designers hon skriver om. Jo, indirekt i ett kapitel när hon beskriver en intervju med Carolina Herreras och där Martina är iklädd för tiden moderiktigt grunge och hon direkt inser hur fel hon är. Men slutsatsen blir att grungen är fel - inte att Martina inte fattat vad Herreras står för och helt enkelt klätt sig "fel" för situationen.
"Nej, nu måste jag ta paus i skrivandet för att lägga en fuktighetsmask. Huden skriker..." skriver Martina mitt i kapitlet Skönhet för finsmakare. Nej, säger jag också, nu måste jag ta en paus i skrivandet och åka till jobbet. Hjärnan skriker efter stimulans!