Igår besökte jag Platina och Jenny Edlunds utställning Libido. Tyckte mycket om den och blev väldigt gripen. Utställningskatalogens text är en enda lång dikt där varje strof börjar "Jag tänker på..." - kedjor som symbol, förhållandet till kroppen - i nuet, historiskt, politiskt, till barnet...
Sen var det snygga kedjor också
Till utställningen fanns en gästbok. Senaste hälsningen löd (i typ med) "Vackert! Tack! Ted Hesselbohm, Röhsska". Jag stod länge och glodde på det och fantiserade att jag skulle skriva "Verkligen! Malinbloggen, Bålsta". Nej, jag tror att många liksom kommer av sig av där och jag undrar om någon mer törs toppa Teds hälsning.
(Så är det det här med "att bli gripen". Just nu vet jag inte om jag törs lita på mig själv. Är jag bara övertrött? I lördags började jag gråta när jag läste Lessings nobelföreläsning för jag blev så tagen av hennes beskrivning av afrikas törst på litteratur i kontrast till de unga londongossarnas blaserade inställning. Och Lessing beskriver detta så sakligt och osentimentalt. Att gråta är väl att överreagera?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar