Det blev Munch också, förstås. Jag har varit på flera utställningar alltsedan tonåren, då jag drabbades av M för första gången. Insåg att jag nu, i medelåldern, kan se på hans tavlor på ett annat sätt - mer distanserat. I tonåren drabbades jag av hans expressionism så totalt - M kände precis som jag! Nu är jag glad över att kunna konstatera att jag känner igen känslan, men inte går in i den!
På det sättet var det också nästan komiskt hur mycket man lanserade Skriet i butiken - det var ett enda samlat kommersiellt ångestskri!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar