Subkultur kulturtant?

I måndags, på kursen, skulle vi ha med oss ett plagg och förberett ett resonemang utifrån plagget, kurslitteraturen och kursens tema (identifikation och avstånd). Det blev väldigt intressanta diskussioner som sen planade ut i ett allmänt resonemang om behovet av äkthet i en tid där kopiorna regerar. Och behovet av att signalera till just dem i den subkultur man tycker sig tillhöra. Mycket subkultur-resonemang blev det och jag kände en stigande avundsjuka av att inte kunna bekänna mig till någon subkultur alls...eller...skulle man kunna säga att kulturtanterna är en subkultur?
- Absolut! tyckte en välvillig skara.
- Bara utse ett lämpligt fik och kalla det ert vattenhål, tyckte en.
- Jamen, det har vi redan. Vetekatten, till exempel. Eller Blå Porten.

Fast som Ulla, vår kursledare sa, så bärs hela kulturen upp av kulturtanterna, men ingen vill ha kulturtanterna som målgrupp. Alla vill nå någon annan, mer creddig grupp.

(Jag tror snart att endast Monty Python står på vår sida i sin sketch med tanterna som attackerar mc-gäng med sina handväskor och står i gränderna och lägger krokben på busarna och sen skrattar rått... Fast det är ju parodi på oss snälla tanter, så skulle vi aldrig göra...)

Förresten så bakade jag 48 bullar igår och idag var jag på konstutställning.